Blogg C - Flickan och skulden

Flickan och skulden

I Flickan och skulden lyfter Katarina Wennstam det ständigt obehagliga ämnet våldtäkt. När boken inleds ger den sken av att vara skönlitterär med en prosaisk stilistik berättar hon om flickan Jonna som vi kommer att få följa från våldtäkt till rätten. Men det är bara Jonnas historia som på några sidor inleder de fem delarna boken är uppdelad i. Efter Jonnas kapitel lyfter Wennstram olika rättsfall och omständigheter samt fakta kring ”våldtäkt”. De exempelfall Wennstam valt är oftast gruppvåldtäkt och majoriteten av fallen har förövare som är andra generationens invandrare. Hon uttrycker även tydligt att hon själv blev förvånad när en gruppvåldtäkt utfördes av svenska män. Således lämnar Wennstam ut sig och sina fördomar, med en troliga avsikt att få läsaren att förstå att fördomarna är vitt spridda i samhället och att det är just fördomar som är problemet.

Den journalistiska aspekten

Alla fall som tas upp i boken och som har tagits upp i rätten hänvisar till domar. De utredningar som Wennstam talar om i boken redovisas också, snyggt och prydligt längst bak i boken. De berättelser om kvinnor som inte anmält går inte att redovisa utan man får förlita sig på den muntliga källan. Men berättelsen om Jonna som inleder varje del av boken, är den sann? Det finns inga hänvisningar, när jag söker på internet får jag inte några träffar mer än trådar på Flashback där någon hänvisar till en nazist som antagligen har läst Flickan och skulden och blandat ihop ”Jonna” med offret i Rissne som gruppvåldtogs i ett garage nära tunnelbanestationen. Om Jonna är fiktiv, varför har då Wennstam valt att blanda fiktion med verklighet? Gör det något att just Jonna inte finns, då hennes upplevelse inte är helt orealistiskt? Kan en flicka bli drogad på GHB på en fest? Ja. Kan en flicka därefter bli våldtagen? Ja. Är det helt otroligt att det någon gång hänt? Nej. Det prosaiska greppet med Jonna är lättare att ta till sig än uppraddade rapporter och när Wennstam lägger fakta på fakta och exempel på exempel så mår man illa. Det blir tungt att läsa. Jonnas berättelse visar hur det kan vara och blir som ett exempel på hur en våldtagen tjej kan gå till väga.

Alla de kvinnor som presenteras i boken, ALLA, har enbart en sak gemensam: våldtäkt. Och genom skillnaderna mellan fallen får man svart på vitt hur brett och krångligt det juridiska begreppet ”våldtäkt” är. Dessutom får alla våldtagna kvinnor en chans att känna igen sig i någon, en chans att inte känna sig lika ensam och individualiserad. För man är inte ensam.

Från känslor till tankar och juridik

I boken lyfts offer och förövares känslor fram, likaså ungas tankar om vart gränsen går för våldtäkt och de skrämmande åsikterna att ” jaha, var hon klädd så? Ja, då får hon ju skylla sig själv lite” från såväl killar som tjejer på högstadiet och gymnasiet. Hur tjejen nästan alltid får skulden såvida det inte är en överfallsvåldtäkt på en nykter, väl påklädd kvinna.

Hur dessa tankegångar som cirkulerar i samhället, där kvinnan skuldbeläggs för det hon fallit offer för, förs vidare in i rättssalen där hon utsätts för ”den andre våldtäkten”.

Boken blir en enda välstrukturerad röra. För att minnas allt, vilket man vill, så måste man anteckna. Man vill minnas vad som exakt, enligt lagen, är en våldtäkt. Man vill förstå. Genom Wennstams nystande i rättshaveri och svek från advokater och poliser ges boken en starkt grävande klang. Flera gånger träder Wennstam själv fram i boken och uttrycker det hon anser att vi bör förstå, vilket går isär för mig. För journalistik skall främst vara objektiv, även om det måste vara svårt att kunna hålla sig objektiv till ett ämne där man så uppenbart måste subjektivt ställa sig på en sida för att inte framstå som en idiot. Vem vill läsa en bok om våldtäkt där man faktiskt anser att det är offrets fel? Det Wennstam gör är att till viss del använda ”New Journalism”. Men hennes bok är för mig alldeles för dokumentär för att framstå fiktiv. Det är tydligt för mig vad som är sant och vad som är falskt, till skillnad från Liza Marklunds Gömda där boken utgavs fiktiv men där författaren själv påstod att allt är sant. Vilket det inte var. I Flickan och skulden kan jag själv se över domen och få bekräftat att det är sant. Bevisen finns där, och det gillar jag. Jag vill inte bli lurad, men kanske är det för att jag är akademiker och ständigt söker sanning samt är för nyfiken för mitt eget bästa.

Men var är killarna?

Wennstam täcker allt. Nästan. För visst glömmer hon en aspekt. Var är alla våldtagna män? Varför förtjänar inte dem att uppmärksammas också? För vi vet att dem finns. Jag är besviken på att det inte finns en enda utsatt kille, men visst, titeln är Flickan och skulden, inte pojken och skulden. Vad vinner Wennstam på att ignorera det andra könet som offer? För mig framgår det tydligt att även om exempel på hur kvinnorna känns starkare efter att deras förövare fått fängelse, och hur starka de är vid vissa tillfällen, så framställs de ändå som offer, inte bara för våldtäkt, utan just för att de är kvinnor. Hela boken andas att kvinnor är offer i samhället. Att ge ett exempel på en man som offer hade kunnat sätta hela uppfattningen på spel. Hade vi inte sympatiserat lika mycket med kvinnorna då? De som behöver sympatin mest! Eller? Jag är kluven. Men jag gillar lika. Jag hade behövt en man som exempel, för rättvisans skull.