När det kommer till nyheter som berör brott så brukar jag
som privatperson först introduceras till brottet på Dagens Nyheter eftersom det
är för mig den seriösa dagstidning som jag väljer att läsa för att få en överblick.
Säg att det skett ett yxmord (som inte sker alltför ofta), DN skriver en
artikel som respekterar pressens spelregler och jag blir nyfiken så går jag
därefter till Aftonbladet och ser vad de har skrivit, eftersom de oftast har
mer detaljinformation eller ledtrådar. Men vill jag veta allt så går jag till
Flashback. På Flashback kan man få en vidare bild av både misstänkt gärningsman
och brottsoffer. Det kommer inte vara svårt att få reda på vilken krets de rör
sig i, hur de är som personer, etc. Vilket gör att jag kan skapa mig en bättre
bild av vad man normalt läser ”19-åringen”. Just problematiken med internet och
duktiga privatpersoner som gör research och som gärna anförtror offentligheten
deras uppfattningar när de vet vem brottsmisstänkte/offer är gör att
namnpublicering sker oftast samma dag på internet som pseudonymer publiceras i
media. Media ligger därför efter. Just detta gör att jag tycker vi bör
ifrågasätta reglerna om namnpublicering, och faktapublicering. Varför ska (några
av) medierna vara moraliska förebilder när vi ändå kan få informationen de
undanhåller på fem minuter? MEN, jag är en stark förespråkare för att man är oskyldig
till man är dömd och det är där jag tycker att media verkligen ska ta sitt
ansvar och tydligt påpeka att misstänkt inte innebär skyldig. Om man får in det
som rutin så kan viss namnpublicering inte skada lika mycket, anser jag.
Hade jag varit ansvarig utgivare i fallet med misstänkt
hatbrott så hade jag valt att vänta med att publicera paralleller och intressen
och hypotetiska samband oavsett hur tydliga de är. För första rubriken under ”publicitetsregler”
i ”spelregler för press, radio och TV” konstaterar tydligt ”Ge korrekta nyheter”.
En hypotes är inte korrekt om det inte framgår att det är en hypotes. Sen
tycker jag att första punkten under rubriken är tvetydig. ”1. Massmediernas roll
i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och
allsidig nyhetsförmedling”.
Vad innebär ”allsidig”? Det inbjuder till fri tolkning och
det är aldrig något positivt. Det behövs tydligare regler med exempel för att
slippa missförstånd och upprördhet. Någon bör sätta ner foten och säga var
gränsen går. När det gäller religion och etnicitet så bör det enbart publiceras
om det har med saken att göra, anser jag. Den som avgör det borde vara
brottsutredaren och kanske borde man skapa tydliga regler och band mellan
medierna och polisen. Behöver man säga att någon är muslim om man lika gärna
kan säga religiös? Om det finns ett starkt samband mellan religiös blogg och
mord på homosexuell man, då skulle det väl kunna tänkas vara okej att nämna
det, om det är ett STARKT samband. Att citera från bloggen däremot är däremot
fel eftersom, precis som man nämner i radioprogrammet, kan leda till en
identifikation av någon som ännu inte är dömd för brottet.
I Uppsala tröttnade en grupp på att våldtäktsmän inte fick
tillräckligt hårda straff (tolkningsfråga) och bestämde sig för att tapetsera
stan med bild, personnummer samt brottsbeskrivning och straff på flera dömda. http://blol.me/35888 . I en intervju med UNT
hotade gruppen med att hänga ut flera till dess att straffen blir strängare. http://www.unt.se/uppsala/domd-valdtaktsman-hangs-ut-1650536.aspx
. Men var går gränsen mellan att hänga ut någon och att upplysa samhället med
ett exempel på hur rättsystemet fungerar idag? Vilket väger tyngst?
För några år sedan dog en flicka från mina hemtrakter (min
väns vän) i en brand i Paris. I Sverige nämndes det i många tidningar lite
kort, och det enda man fick veta var ålder, kön och hemort och att denne person dött i en brand i Paris.
I de franska tidningarna fick man veta hur man tror att branden började, hur de
antagligen hade reagerat, hur de hade dött när de hoppade från fjärde våningen
och landat på stengatan utanför, namn, ålder, vad de pluggade och på vilken
skola, från vilka länder de kom från. I Sverige är det emot de pressetiska
reglerna att publicera artiklar så som i Frankrike av hänsyn till den dödes
anhöriga. Ska vi vara helt ärliga, om man förlorar sitt barn i en tragisk
olycka så har jag svårt att se att en artikel med publicerat namn skulle göra situationen
värre för familjen och man slipper allmänhetens spekulationer.
Men om brottsoffret är våldtaget, är det okej att publicera
namn då? Nej. Aldrig. Att bli våldtagen är en av de värsta kränkningarna som
finns, och ett offer till en våldtäkt ska slippa allt vad medier heter. Att
försöka fortsätta leva och att alla i ens närhet, på orten man bor, i skolan,
vet… Det ska ingen behöva vara med om. Där tycker jag att gränsdragningen för
publicering av uppgifter borde grundas på sunt förnuft och inte ”allsidig
nyhetsförmedling”.
Anna Lindholm
Hej Anna!
SvaraRaderaDu för många väldigt intressanta resonemang i ditt inlägg som ger upphov i spännande tankegångar. Just diskussioner kring Flashback och dess roll i medielandskapet kan ligga som underlag till många hetsiga diskussioner. Självklart är det en kanal för människor att fritt uttrycka sina åsikter, diskutera och presentera ”fakta”. Men som du skriver kan mycket av det som publiceras där göra mer skada än nytta. Å andra sidan finns ju även exempelvis fallet med naturfotografen som manipulerat fotografier och vars bluff avslöjades i en tråd på Flashback. Så Internets forum och möjligheten för alla att göra sin röst hörd, erbjuder många såväl fördelar som nackdelar. Ur en läsares synvinkel tror jag att det handlar mycket om källkritik och förmågan att värdera en uppgifts trovärdighet. Som du skriver så vänder du dig till DN när du vill ha en ”seriös” bild av vad som hänt. Även om Flashback är en grogrund för rykten och spekulationer tror jag att de flesta människor (förhoppningsvis) är fullt medvetna om sanningshalten på mycket av det som skrivs. Där bör som sagt mer etablerade medier föregå med gott exempel och presentera en objektiv bild av situationen.
Din historia om flickan i Paris tycker jag är mycket tänkvärd och får mig att fundera över hur olika länder väljer att publicera uppgifter. Du skriver att det är okej att offentliggöra ”personliga uppgifter” i Frankrike, men inte i Sverige. Jag håller med dig om att det förmodligen finns en annan kultur och syn på tidningars etik i de båda länderna som bidrar till en skillnad i tankesätt kring dessa frågor. Men jag tror även att det, i detta fall, kan ha att göra med att branden ägde rum i Frankrike. Det geografiska avståndet var kortare och det var därför kanske mer intressant att berättas om för en fransk läsekrets. Det hade större nyhetsvärde i Frankrike än i Sverige.
Dina avslutande påpekanden om att namnpublicering kan hindra många jobbiga spekulationer är mycket klok. Förmodligen kan det, som du skriver, i många fall vara lättare för närstående att tidningen ”berättar” om vad som hänt om det är för jobbigt att själva att tala med sin omgivning. Jag håller även med dig gällande namnhantering i och med våldtäkt. Det är ett minst sagt känsligt ämne som bör behandlas med största respekt för offren. De ska få chansen att gå vidare utan att vara ”offentligt märkta” av vad de upplevt. I denna fråga bör man kanske även ta den andra sidan i beaktande, den som rör förövaren, eller den som misstänks vara förövare. Det har länge pågått en debatt om huruvida det ska vara offentligt vilka som exempelvis är dömda pedofiler, att de på något sätt bör bli ”märkta” för att omgivningen ska bli varnade. Detta tycker jag är en intressant aspekt av frågan. Ska man få vara anonym som dömd brottsling? Ska ”gjort vara gjort” eller ska man få chansen att ”börja om på ny kula”? Utan att någon vet vad man gjort tidigare? Utan att man blivit uthängd i pressen och fått sitt namn och ansikte publicerat på tidningarnas förstasidor? Det är en minst sagt vinglig balansgång och det finns inga tydliga svar.
Som du så förnuftigt avslutar med: ”publicering av uppgifter borde grundas på sunt förnuft”. Det tycker jag är en värdering som borde finnas med alla journalister när de sitter framför sina datorer.
Tack för många otroligt bra resonemang och väldigt intressant läsning!
Emelie Bröms
Hej Anna,
SvaraRaderaBra text och bra diskussion!
Jag funderar lite på det du skriver om Flashback och liknande internetforum. Skillnaden på dessa och ”vanlig” media, som t.ex. DN, är ju att DN har en ansvarig utgivare och är ett seriöst företag, medans Flashback är ett forum där medlemmar publicerar i yttrande och åsiktsfrihetens namn (i alla fall enligt deras uppfattning). Därför kanske det inte är så konstigt att just DN agerar ”mer moraliskt” i dessa frågor. Jag tycker dock att en diskussion om dessa nyare medier är viktig, ska även internetforum få publicera vad som helst? Yttrandefriheten är otroligt viktig, men trots att Flashback förbjuder hets mot folkgrupp kan jag tycka att flera av deras diskussioner innehåller rent rasistiska uttalanden. Det pågår till exempel en där man använder ord som ”icke-vita” i samband med att man spekulerar över anhållna i en våldtäktsutredning. Det här känns mycket obehagligt tycker jag, här kan information och spekulation spridas utan vare sig verklighetsförankring eller kontroll.
Jag kan också tycka att även om tidningar fastslår att en person bara är misstänkt och inte skyldig, kan information som kan identifiera personer vara mycket skadlig. Jag är inte säker på om alla kan hantera denna information och har du en gång blivit utpekad som misstänkt så tror jag det följer dig genom livet (speciellt idag då man kan kolla upp personer på internet så enkelt).
Jag håller med Emelie om att den franska tidningens val att publicera mer uppgifter kan vara beroende på att olyckan utspelade sig i just Frankrike. Men jag kan hålla med om att det är intressant att jämföra olika länders syn på publicering och integritet. Detta var dessutom en olycka och inte ett brott, så frågan om namnpublicering är lite mindre känslig tror jag.
Det här med publicering av uppgifter är en fråga där det inte finns några enkla svar, men jag tror som du att sunt förnuft ofta kan vara bästa utgångspunkten.
/Ida Andreassen