Blogg C - Flickan och skulden

Flickan och skulden

I Flickan och skulden lyfter Katarina Wennstam det ständigt obehagliga ämnet våldtäkt. När boken inleds ger den sken av att vara skönlitterär med en prosaisk stilistik berättar hon om flickan Jonna som vi kommer att få följa från våldtäkt till rätten. Men det är bara Jonnas historia som på några sidor inleder de fem delarna boken är uppdelad i. Efter Jonnas kapitel lyfter Wennstram olika rättsfall och omständigheter samt fakta kring ”våldtäkt”. De exempelfall Wennstam valt är oftast gruppvåldtäkt och majoriteten av fallen har förövare som är andra generationens invandrare. Hon uttrycker även tydligt att hon själv blev förvånad när en gruppvåldtäkt utfördes av svenska män. Således lämnar Wennstam ut sig och sina fördomar, med en troliga avsikt att få läsaren att förstå att fördomarna är vitt spridda i samhället och att det är just fördomar som är problemet.

Den journalistiska aspekten

Alla fall som tas upp i boken och som har tagits upp i rätten hänvisar till domar. De utredningar som Wennstam talar om i boken redovisas också, snyggt och prydligt längst bak i boken. De berättelser om kvinnor som inte anmält går inte att redovisa utan man får förlita sig på den muntliga källan. Men berättelsen om Jonna som inleder varje del av boken, är den sann? Det finns inga hänvisningar, när jag söker på internet får jag inte några träffar mer än trådar på Flashback där någon hänvisar till en nazist som antagligen har läst Flickan och skulden och blandat ihop ”Jonna” med offret i Rissne som gruppvåldtogs i ett garage nära tunnelbanestationen. Om Jonna är fiktiv, varför har då Wennstam valt att blanda fiktion med verklighet? Gör det något att just Jonna inte finns, då hennes upplevelse inte är helt orealistiskt? Kan en flicka bli drogad på GHB på en fest? Ja. Kan en flicka därefter bli våldtagen? Ja. Är det helt otroligt att det någon gång hänt? Nej. Det prosaiska greppet med Jonna är lättare att ta till sig än uppraddade rapporter och när Wennstam lägger fakta på fakta och exempel på exempel så mår man illa. Det blir tungt att läsa. Jonnas berättelse visar hur det kan vara och blir som ett exempel på hur en våldtagen tjej kan gå till väga.

Alla de kvinnor som presenteras i boken, ALLA, har enbart en sak gemensam: våldtäkt. Och genom skillnaderna mellan fallen får man svart på vitt hur brett och krångligt det juridiska begreppet ”våldtäkt” är. Dessutom får alla våldtagna kvinnor en chans att känna igen sig i någon, en chans att inte känna sig lika ensam och individualiserad. För man är inte ensam.

Från känslor till tankar och juridik

I boken lyfts offer och förövares känslor fram, likaså ungas tankar om vart gränsen går för våldtäkt och de skrämmande åsikterna att ” jaha, var hon klädd så? Ja, då får hon ju skylla sig själv lite” från såväl killar som tjejer på högstadiet och gymnasiet. Hur tjejen nästan alltid får skulden såvida det inte är en överfallsvåldtäkt på en nykter, väl påklädd kvinna.

Hur dessa tankegångar som cirkulerar i samhället, där kvinnan skuldbeläggs för det hon fallit offer för, förs vidare in i rättssalen där hon utsätts för ”den andre våldtäkten”.

Boken blir en enda välstrukturerad röra. För att minnas allt, vilket man vill, så måste man anteckna. Man vill minnas vad som exakt, enligt lagen, är en våldtäkt. Man vill förstå. Genom Wennstams nystande i rättshaveri och svek från advokater och poliser ges boken en starkt grävande klang. Flera gånger träder Wennstam själv fram i boken och uttrycker det hon anser att vi bör förstå, vilket går isär för mig. För journalistik skall främst vara objektiv, även om det måste vara svårt att kunna hålla sig objektiv till ett ämne där man så uppenbart måste subjektivt ställa sig på en sida för att inte framstå som en idiot. Vem vill läsa en bok om våldtäkt där man faktiskt anser att det är offrets fel? Det Wennstam gör är att till viss del använda ”New Journalism”. Men hennes bok är för mig alldeles för dokumentär för att framstå fiktiv. Det är tydligt för mig vad som är sant och vad som är falskt, till skillnad från Liza Marklunds Gömda där boken utgavs fiktiv men där författaren själv påstod att allt är sant. Vilket det inte var. I Flickan och skulden kan jag själv se över domen och få bekräftat att det är sant. Bevisen finns där, och det gillar jag. Jag vill inte bli lurad, men kanske är det för att jag är akademiker och ständigt söker sanning samt är för nyfiken för mitt eget bästa.

Men var är killarna?

Wennstam täcker allt. Nästan. För visst glömmer hon en aspekt. Var är alla våldtagna män? Varför förtjänar inte dem att uppmärksammas också? För vi vet att dem finns. Jag är besviken på att det inte finns en enda utsatt kille, men visst, titeln är Flickan och skulden, inte pojken och skulden. Vad vinner Wennstam på att ignorera det andra könet som offer? För mig framgår det tydligt att även om exempel på hur kvinnorna känns starkare efter att deras förövare fått fängelse, och hur starka de är vid vissa tillfällen, så framställs de ändå som offer, inte bara för våldtäkt, utan just för att de är kvinnor. Hela boken andas att kvinnor är offer i samhället. Att ge ett exempel på en man som offer hade kunnat sätta hela uppfattningen på spel. Hade vi inte sympatiserat lika mycket med kvinnorna då? De som behöver sympatin mest! Eller? Jag är kluven. Men jag gillar lika. Jag hade behövt en man som exempel, för rättvisans skull. 

Blogg B - pressetik

När det kommer till nyheter som berör brott så brukar jag som privatperson först introduceras till brottet på Dagens Nyheter eftersom det är för mig den seriösa dagstidning som jag väljer att läsa för att få en överblick. Säg att det skett ett yxmord (som inte sker alltför ofta), DN skriver en artikel som respekterar pressens spelregler och jag blir nyfiken så går jag därefter till Aftonbladet och ser vad de har skrivit, eftersom de oftast har mer detaljinformation eller ledtrådar. Men vill jag veta allt så går jag till Flashback. På Flashback kan man få en vidare bild av både misstänkt gärningsman och brottsoffer. Det kommer inte vara svårt att få reda på vilken krets de rör sig i, hur de är som personer, etc. Vilket gör att jag kan skapa mig en bättre bild av vad man normalt läser ”19-åringen”. Just problematiken med internet och duktiga privatpersoner som gör research och som gärna anförtror offentligheten deras uppfattningar när de vet vem brottsmisstänkte/offer är gör att namnpublicering sker oftast samma dag på internet som pseudonymer publiceras i media. Media ligger därför efter. Just detta gör att jag tycker vi bör ifrågasätta reglerna om namnpublicering, och faktapublicering. Varför ska (några av) medierna vara moraliska förebilder när vi ändå kan få informationen de undanhåller på fem minuter? MEN, jag är en stark förespråkare för att man är oskyldig till man är dömd och det är där jag tycker att media verkligen ska ta sitt ansvar och tydligt påpeka att misstänkt inte innebär skyldig. Om man får in det som rutin så kan viss namnpublicering inte skada lika mycket, anser jag.

Hade jag varit ansvarig utgivare i fallet med misstänkt hatbrott så hade jag valt att vänta med att publicera paralleller och intressen och hypotetiska samband oavsett hur tydliga de är. För första rubriken under ”publicitetsregler” i ”spelregler för press, radio och TV” konstaterar tydligt ”Ge korrekta nyheter”. En hypotes är inte korrekt om det inte framgår att det är en hypotes. Sen tycker jag att första punkten under rubriken är tvetydig. ”1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling”.

Vad innebär ”allsidig”? Det inbjuder till fri tolkning och det är aldrig något positivt. Det behövs tydligare regler med exempel för att slippa missförstånd och upprördhet. Någon bör sätta ner foten och säga var gränsen går. När det gäller religion och etnicitet så bör det enbart publiceras om det har med saken att göra, anser jag. Den som avgör det borde vara brottsutredaren och kanske borde man skapa tydliga regler och band mellan medierna och polisen. Behöver man säga att någon är muslim om man lika gärna kan säga religiös? Om det finns ett starkt samband mellan religiös blogg och mord på homosexuell man, då skulle det väl kunna tänkas vara okej att nämna det, om det är ett STARKT samband. Att citera från bloggen däremot är däremot fel eftersom, precis som man nämner i radioprogrammet, kan leda till en identifikation av någon som ännu inte är dömd för brottet.

I Uppsala tröttnade en grupp på att våldtäktsmän inte fick tillräckligt hårda straff (tolkningsfråga) och bestämde sig för att tapetsera stan med bild, personnummer samt brottsbeskrivning och straff på flera dömda. http://blol.me/35888 . I en intervju med UNT hotade gruppen med att hänga ut flera till dess att straffen blir strängare. http://www.unt.se/uppsala/domd-valdtaktsman-hangs-ut-1650536.aspx . Men var går gränsen mellan att hänga ut någon och att upplysa samhället med ett exempel på hur rättsystemet fungerar idag? Vilket väger tyngst?

För några år sedan dog en flicka från mina hemtrakter (min väns vän) i en brand i Paris. I Sverige nämndes det i många tidningar lite kort, och det enda man fick veta var ålder, kön och hemort och att denne person dött i en brand i Paris. I de franska tidningarna fick man veta hur man tror att branden började, hur de antagligen hade reagerat, hur de hade dött när de hoppade från fjärde våningen och landat på stengatan utanför, namn, ålder, vad de pluggade och på vilken skola, från vilka länder de kom från. I Sverige är det emot de pressetiska reglerna att publicera artiklar så som i Frankrike av hänsyn till den dödes anhöriga. Ska vi vara helt ärliga, om man förlorar sitt barn i en tragisk olycka så har jag svårt att se att en artikel med publicerat namn skulle göra situationen värre för familjen och man slipper allmänhetens spekulationer.

Men om brottsoffret är våldtaget, är det okej att publicera namn då? Nej. Aldrig. Att bli våldtagen är en av de värsta kränkningarna som finns, och ett offer till en våldtäkt ska slippa allt vad medier heter. Att försöka fortsätta leva och att alla i ens närhet, på orten man bor, i skolan, vet… Det ska ingen behöva vara med om. Där tycker jag att gränsdragningen för publicering av uppgifter borde grundas på sunt förnuft och inte ”allsidig nyhetsförmedling”.

Anna Lindholm

Nyhetsbevakning vecka 7 - Blogg A

Två ämnen som tog stor plats i media under vecka 7 var Whitney Houstons död (död i slutet av vecka 6) och Alla hjärtans dag under tisdagen.

Whitney Houstons död
Det räcker inte med att publicera maffiga artiklar under söndagen om att Whitney Houston är död. DN.se har varje dag sedan dess publicerat flertalet artiklar som relaterar till henne död. Senast idag publicerade man artiklar om att hennes begravning kommer sändas på svensk TV. Så varför får Whitney Houstons död så stort medialt utrymme? Bengt Johansson pekar på att urvalet styrs av ekonomi och medielogik i sin avhandling "Vid nyhetsdesken". Kommersialiseringen bidrar till att det styrfältet som handlar om vad publiken vill ha kommer mer och mer i fokus. De olika tidningar, nyhetsprogram etc. konkurrerar och i kombination med den ökande kommersialiseringen så ökar rapportering om det som är intressant för den breda publiken. Whitney Houstons död är en nyhet som är intressant för den breda publiken. Med sina många hitlåtar och långa karriär har många generationer stiftat bekantskap med hennes liv och karriär som såväl sångerska som skådespelerska. I det sociala mediet Facebook har en del upprörts över mediebevakningens omfång och bland annat har en bild på Whitney Houston och svältande barn med texten "one dies, million cries. Million die, no one cries" (se ovan) spridits. Man kan relatera det till medierna. Varför får en känd artist så mycket mer medialt utrymme än svält och fattigdom? Finns det inget att rapportera när det kommer till misär? ne.se definierar "nyhet" som "offentliggjort meddelande om något betydelsefullt som tidigare varit okänt". Visst är Whitneys död något nytt och tidigare okänt", svälten är inte det. Men det måste ju ändå finnas något mer av nyhetsvärde än bara faktumet att barnen svälter ihjäl i andra länder. Då spelar troligtvis ekonomin in till viss del. Det är troligtvis dyrare att bevaka händelserna i Afrika än i USA. Dels är det mer främmande (även om vi är medvetna om det). Whitney känns närmre än svältande barn. Dessutom är hon en "elitperson". I "reporter - en grundbok i journalistik" rangordnar Häger de faktorer som är viktigast för nyhetsurvalet.
Det börjar med 1. vikt (det som är utav vikt för läsarna och vad som säljer)
2. icke-normalt (t.ex. självmordsbombaren i Stockholm)
3. Närhet (tid, rum och kultur. T.ex. att det handlar om någon där du kommer ifrån, eller något från en liknande kultur).
4. konflikt (någon vägrar något, t.ex. Juholt vägrar erkänna skuld).
5. elitperson (t.ex. Whitney Houston, kronprinsessan, skådespelare etc.).
6. lättbegripligt (Hägers exempel: "en  nyhet om att Skansens personal ätit upp några björnungar de inte haft plats för kan ge större rubriker än Sveriges anslutning till Lissabonfördraget").
7. nytt (Whitney är död)
Självklart finns det annat som spelar in, men när man ser den här uppställning kan man enkelt relatera till vad man brukar läsa i tidningarna. Whitney i det här fallet kan placeras in i vikt (för den breda publiken), närhet (USA är mer nära än Afrika), elitperson, lättbegrepligt (hon är död, hennes begravning ska sändas på svensk TV etc.), nytt (nya vinklar i varje artikel eller ny information som en form av fortsättning). I tisdags publicerade Aftonbladet bilder från hotellrummet där hon dog, något som funkar i linje med vad Aftonbladet brukar kunna publicera, men i DN skulle bilderna inte publiceras då det är lite för mycket skvaller och mindre nyhet. Jag skulle kalla det ovärdigt.

Alla hjärtans dag
Alla hjärtans dag är den 14 februari varje år, och varje år ska det vara ett himla tjat om just denna dag. När jag slog på TV:n på morgonen så fick jag direkt reda på att de skulle berätta vad den populära presenten gelehjärtan faktiskt är gjorda av (slaktrester och löss). DN har en artikel om att rosornas pris stiger med 300% den 14 februari och två sidor med hälsningar från läsare till deras partners. GP har också hälsningar med även reportage om långa äktenskap. De har även varit ute på stan och frågat hur folk ska fira och ett par har svarat att de har stått ut med varandra i 52 år och det ska firas med extra gott fika. Utrymmet i media för just detta kommersiella jippo är oförskämt stort och jag undrar vilka nyheter de har strukit för att få plats med två sidor hälsningar i stil med "mjau mjau älskar brum". Men jag erkänner, den breda publiken ser en vikt i det. Det finns en närhet i tid (det är idag), rum (det är här, i ditt liv) och kultur (och vi firar det hyfsat entusiastiskt i vår kultur, alternativt mår piss över att vi är ensamma. I alla fall förväntas det vara så). Det är lättbegripligt. Jag stötte inte på några artiklar eller inslag om hur kända personer skulle fira alla hjärtans dag, kanske hade de tillräckligt med material. Sen är det lättbegripligt eftersom vi vet vad det är för dag och vad som förväntas av oss.

Unt.se
När jag kikat på unt.se varje dag har jag noterat att allt på första sidan handlar om Uppsala, vilket i sig kanske inte är konstigt, men alla utlandsnyheter är korta artiklar från TT. I förra veckan var jag med en annan kurs på studiebesök på unt:s kulturredaktion där de stolt sa att deras utlandsbevakning var precis lika bra som de stora Stockholmstidningarna SVD och DN. Kaxigt, speciellt när deras hemsida i så fall inte håller samma mått som de påstår att deras papperstidning gör. De nationella nyheter som rapporteras är t.ex. att SJ överväger att avskaffa möjligheten att köpa tågbiljett ombord på tågen. Varför just den nyheten publiceras på unt.se är för att Uppsala förutom att vara en studentstad är en pendlarstad. unt.se har extrema problem med att nå de läsare de vill ha, studenterna. Studenterna utgör en stor procent (har inte den i huvudet) av befolkning vilket syns extremt väl på sommaren. Självfallet vill unt nå studenterna som främst ser sig som temporära invånare i staden och välja UNT före DN och SVD. Men ändå vet jag att deras studentbevakning är bristfällig och att deras intresse för t.ex. studentkåren är sval. UNT, även om de inte erkänner det, lägger främst fokus på lokalbevakning. Ändå har det inte kommit upp en enda artikel på unt.se om landstingsfullmäktige i onsdags. Varför kan man undra. En liten pojke som hittar en hund i en skog är mer lättillgängligt än frågan om homosexuellas möjlighet att få ge blod vid Akademiska sjukhuset.

Anna Lindholm 17/2 2012