Blogg D

I den här sista blogguppgiften har vi fått i uppgift att reflektera kring relationen mellan det vi kallar gammelmedierna och de sociala medierna. Jag tänker därför inleda inlägget med att definiera skillnaden mellan dessa.

Gammelmedierna är det som vi ofta ser som traditionell media, i pappersform eller från den elektroniska tidsåldern med radio och TV.

Sociala medier är medier som erbjuder tvåvägskommunikation men främst definieras sociala nätverk såsom Facebook, Twitter och bloggar.

Enligt mig så är det inte lika svart och vitt längre i och med tidningarnas webbversioner och deras knep att väva in Facebook till kommenteringar. Ta Aftonbladet som exempel. För att få kommentera deras artiklar och reportage måste du logga in på din Facebook, men allt är väl förberett så att kakorna ser till att din bild redan finns där vid den tomma kommenteringsrutan. Vilka är nackdelarna med detta och vilka är fördelarna? Fördelarna är att anonyma kommenteringar utan karaktär som hetsar mot folkgrupp eller bryter mot lagar troligtvis minskar eftersom det finns ett namn och en bild som knyter avsändaren till åsikten. Men den själva tekniska funktionen, kan den ställa till problem?

Nyligen uppmärksammades just den generationsklyfta som uppstår med denna nya tvåvägskommunikation på nättidningarna. http://ajour.se/bilden-som-pekar-ut-generationsklyftan-pa-natet/ Lars-Henrik, en äldre herre, blir upprörd över att han helt plötsligt visas på alla Aftonbladets sidor och ber om och om igen om att de ska ta bort honom från tidningen. Detta om något påpekar nättidningarnas gråzon. Många, kanske de flesta, ser trots allt nättidningarna som en traditionell media, som en tidning, fast på nätet. Vilket det är. Men med nya möjligheter. Så varför har man denna tvåvägskommunikation på en nättidning. Behövs det om journalistikens främsta riktlinje är att publicera sanning till allmänhetens nytta? Om det är objektivt, varför behövs en replik?

En av de riktlinjer som finns i Elements of journalism är att journalistiken ”must provice a forum for public criticism and compromise”. Kanske har den tekniska utvecklingen tagit detta till en ny nivå?

Denna utveckling innebär att medborgarna både kan ta del av nyheter men samtidigt ger en möjlighet att ifrågasätta journalistens arbete. Skapar det större krav på journalisten eller kan det bli så att journalisten börjar ifrågasätta sig själv och därmed inte orkar lägga ner det som krävs för en objektiv sanning, eftersom journalisten ändå kommer bli ifrågasatt?

Man likställer ofta idag bloggare med journalister. Antingen tycker man att bloggare är oseriösa subjektiva individer som driver en egen agenda. Med andra ord propaganda. Medans andra menar på att bloggare och även forumdeltagare (ex. Flashback) gör ett bättre jobb än journalister i sitt nystande. Problematiken som uppstår är att det inte kan anses vara journalistik då i många fall uppfyller de inte de riktlinjer och krav som ställs på journalisten.

I Elements of journalism fastslås tio punkter för vad som kännetecknar god journalistik:
Journalism's first obligation is to the truth. 
Its first loyalty is to citizens. 
Its essence is a discipline of verification. 
Its practitioners must maintain an independence from those they cover. 
It must serve as an independent monitor of power. 
It must provide a forum for public criticism and compromise. 
It must strive to make the significant interesting and relevant. 
It must keep the news comprehensive and proportional. 
Its practitioners must be allowed to exercise their personal conscience. 

Citizens, too, have rights and responsibilities when it comes to the news.

De skillnader jag anser när det kommer till bloggare/forumdeltagare och journalister är att journalister har högre krav på sanning, objektivitet och relevans. Dessutom står journalisten och ansvarig utgivare ansvariga för det som publiceras. Det finns ett namn och kontaktuppgifter. Men på forum och bloggar finns möjligheten att vara anonym och att man kan hitta på vad som helst utan att särskilt mycket händer. Detta ställer därför betydligt högre krav på medborgarna att vara källkritiska. Vad är sanning? Journalisten har även krav på sig att skydda den som måste skyddas. Ingen ska hängas ut i omödan eller förens denne är dömd av domstol i brottsfall.

I  Elements of journalism  påpekas att ”Every generation creates it’s own journalists”.

Ett bra exempel på detta är att Flashbacks användare ofta stoltserar med att de löser brott före polisen. Och när de har löst sina brott så har de dessutom hunnit döma en hel del individer på vägen, innan domstolen ens har dömt en ansvarig. Det handlar om en bred utsträckning av collateral damage. Exempelvis kan vi ta det pågående fallet med den kidnappade 25-åringen i Uppsala. Inte nog med att användarna på Flashback hänger ut privata uppgifter och skvaller om den kidnappade och brottsförövarna, man har även valt att föra en form av Flashbacksrättegång på den kidnappades inneboende som inte ens har med fallet att göra. Var går gränsen för sanning och för mycket sanning? Då bör inte förglömmas att ”anyone can be a journalist. Not everyone is”.

I Elements of journalism tar man även upp faktumet att en gränsfallsnyhet ibland väljs att inte publiceras av en tidning men då kan de räkna med att den kommer publiceras av en annan. Kanske är det så att detta har blivit ännu viktigare idag i Sverige i och med Flashback. Vem ska publicera först, den seriösa journalisten eller fritidsdetektiven? Skapar detta stress hos journalistkåren som gör att en och annan nyhet slinker igenom utan att ha en verifierad sanning? Tar man större chanser med journalistiken?

Man lyfter även frågan om anonyma källor där New york times kräver av sina reportrar och redaktörer att de ska ställa två frågor till sig själva.

1.    "  How much knowledge does the anonymous source have of the event?

2.      What, if any, motive might the source have for misleading us, gildring the lily, or hiding important facts that might alter our impression of the information?"

Jag anser att det är précis lika viktigt att se till att medborgarna ställer sig samma frågor då de väljer att förlita sig på forumkällor och bloggar före de yrkesverksammas version. ”Citizens have rights, but also responsibilities when it comes to news”.

En annan fråga man kan ställa sig är ändå hur väl tidningarna följer de riktlinjer de har. Om man ser till sensationsjournalistiken så liknar den tyvärr mer forumdiskussioner än rena nyhetsartiklar. Alltså snarare mer skvaller än nyhet. Detta på grund av att journalisterna tillåter sig att spekulera snarare än att de söker efter den definitiva sanningen. Detta kommer troligtvis bestå så länge tidningarna jagar efter höga lösnummersiffror. Sen kan man även fråga sig varför det blev så från början? Är det på grund av konkurrensen? Finns det för många tidningar och för många journalister? Var det enklare att få till bra journalistik när bara några få tävlade om att fånga läsarna.

Sverige är ett demokratiskt samhälle. Ett VÄLDIGT demokratiskt samhälle. ”The more democratic the society, the more news and information it tends to have”. Det är tack vare demokratin som yttrandefriheten knappt finner gränser. Och media lyfter mer än gärna frågan om demokrati när någon individ lyfter den, t.ex. Vilks konst. Men det måste hända något för att en diskussion skall uppstå, det är min tolkning. Men samtidigt så låter den här demokratiska yttrandefriheten i Sverige hobbydetektiver på diverse forum ta över journalisternas jobb och anonymt döma människor på förhand offentligt. Är det okej? Är det värt det?