Flickan och skulden
I
Flickan och skulden lyfter Katarina
Wennstam det ständigt obehagliga ämnet våldtäkt. När boken inleds ger den sken
av att vara skönlitterär med en prosaisk stilistik berättar hon om flickan
Jonna som vi kommer att få följa från våldtäkt till rätten. Men det är bara
Jonnas historia som på några sidor inleder de fem delarna boken är uppdelad i.
Efter Jonnas kapitel lyfter Wennstram olika rättsfall och omständigheter samt
fakta kring ”våldtäkt”. De exempelfall Wennstam valt är oftast gruppvåldtäkt
och majoriteten av fallen har förövare som är andra generationens invandrare. Hon
uttrycker även tydligt att hon själv blev förvånad när en gruppvåldtäkt
utfördes av svenska män. Således lämnar Wennstam ut sig och sina fördomar, med
en troliga avsikt att få läsaren att förstå att fördomarna är vitt spridda i
samhället och att det är just fördomar som är problemet.
Den journalistiska aspekten
Alla
fall som tas upp i boken och som har tagits upp i rätten hänvisar till domar.
De utredningar som Wennstam talar om i boken redovisas också, snyggt och
prydligt längst bak i boken. De berättelser om kvinnor som inte anmält går inte
att redovisa utan man får förlita sig på den muntliga källan. Men berättelsen
om Jonna som inleder varje del av boken, är den sann? Det finns inga
hänvisningar, när jag söker på internet får jag inte några träffar mer än
trådar på Flashback där någon hänvisar till en nazist som antagligen har läst Flickan och skulden och blandat ihop ”Jonna”
med offret i Rissne som gruppvåldtogs i ett garage nära tunnelbanestationen. Om
Jonna är fiktiv, varför har då Wennstam valt att blanda fiktion med verklighet?
Gör det något att just Jonna inte finns, då hennes upplevelse inte är helt
orealistiskt? Kan en flicka bli drogad på GHB på en fest? Ja. Kan en flicka
därefter bli våldtagen? Ja. Är det helt otroligt att det någon gång hänt? Nej.
Det prosaiska greppet med Jonna är lättare att ta till sig än uppraddade
rapporter och när Wennstam lägger fakta på fakta och exempel på exempel så mår
man illa. Det blir tungt att läsa. Jonnas berättelse visar hur det kan vara och
blir som ett exempel på hur en våldtagen tjej kan gå till väga.
Alla
de kvinnor som presenteras i boken, ALLA, har enbart en sak gemensam: våldtäkt.
Och genom skillnaderna mellan fallen får man svart på vitt hur brett och
krångligt det juridiska begreppet ”våldtäkt” är. Dessutom får alla våldtagna
kvinnor en chans att känna igen sig i någon, en chans att inte känna sig lika
ensam och individualiserad. För man är inte ensam.
Från känslor till tankar
och juridik
I
boken lyfts offer och förövares känslor fram, likaså ungas tankar om vart
gränsen går för våldtäkt och de skrämmande åsikterna att ” jaha, var hon klädd
så? Ja, då får hon ju skylla sig själv lite” från såväl killar som tjejer på
högstadiet och gymnasiet. Hur tjejen nästan alltid får skulden såvida det inte
är en överfallsvåldtäkt på en nykter, väl påklädd kvinna.
Hur
dessa tankegångar som cirkulerar i samhället, där kvinnan skuldbeläggs för det
hon fallit offer för, förs vidare in i rättssalen där hon utsätts för ”den
andre våldtäkten”.
Boken
blir en enda välstrukturerad röra. För att minnas allt, vilket man vill, så
måste man anteckna. Man vill minnas vad som exakt, enligt lagen, är en
våldtäkt. Man vill förstå. Genom Wennstams nystande i rättshaveri och svek från
advokater och poliser ges boken en starkt grävande klang. Flera gånger träder
Wennstam själv fram i boken och uttrycker det hon anser att vi bör förstå, vilket
går isär för mig. För journalistik skall främst vara objektiv, även om det
måste vara svårt att kunna hålla sig objektiv till ett ämne där man så
uppenbart måste subjektivt ställa sig på en sida för att inte framstå som en
idiot. Vem vill läsa en bok om våldtäkt där man faktiskt anser att det är
offrets fel? Det Wennstam gör är att till viss del använda ”New Journalism”.
Men hennes bok är för mig alldeles för dokumentär för att framstå fiktiv. Det
är tydligt för mig vad som är sant och vad som är falskt, till skillnad från
Liza Marklunds Gömda där boken utgavs
fiktiv men där författaren själv påstod att allt är sant. Vilket det inte var.
I Flickan och skulden kan jag själv se
över domen och få bekräftat att det är sant. Bevisen finns där, och det gillar
jag. Jag vill inte bli lurad, men kanske är det för att jag är akademiker och
ständigt söker sanning samt är för nyfiken för mitt eget bästa.
Men var är killarna?
Wennstam
täcker allt. Nästan. För visst glömmer hon en aspekt. Var är alla våldtagna
män? Varför förtjänar inte dem att uppmärksammas också? För vi vet att dem
finns. Jag är besviken på att det inte finns en enda utsatt kille, men visst,
titeln är Flickan och skulden, inte
pojken och skulden. Vad vinner Wennstam på att ignorera det andra könet som
offer? För mig framgår det tydligt att även om exempel på hur kvinnorna känns
starkare efter att deras förövare fått fängelse, och hur starka de är vid vissa
tillfällen, så framställs de ändå som offer, inte bara för våldtäkt, utan just
för att de är kvinnor. Hela boken andas att kvinnor är offer i samhället. Att
ge ett exempel på en man som offer hade kunnat sätta hela uppfattningen på
spel. Hade vi inte sympatiserat lika mycket med kvinnorna då? De som behöver
sympatin mest! Eller? Jag är kluven. Men jag gillar lika. Jag hade behövt en
man som exempel, för rättvisans skull.
