När det kommer till nyheter som berör brott så brukar jag
som privatperson först introduceras till brottet på Dagens Nyheter eftersom det
är för mig den seriösa dagstidning som jag väljer att läsa för att få en överblick.
Säg att det skett ett yxmord (som inte sker alltför ofta), DN skriver en
artikel som respekterar pressens spelregler och jag blir nyfiken så går jag
därefter till Aftonbladet och ser vad de har skrivit, eftersom de oftast har
mer detaljinformation eller ledtrådar. Men vill jag veta allt så går jag till
Flashback. På Flashback kan man få en vidare bild av både misstänkt gärningsman
och brottsoffer. Det kommer inte vara svårt att få reda på vilken krets de rör
sig i, hur de är som personer, etc. Vilket gör att jag kan skapa mig en bättre
bild av vad man normalt läser ”19-åringen”. Just problematiken med internet och
duktiga privatpersoner som gör research och som gärna anförtror offentligheten
deras uppfattningar när de vet vem brottsmisstänkte/offer är gör att
namnpublicering sker oftast samma dag på internet som pseudonymer publiceras i
media. Media ligger därför efter. Just detta gör att jag tycker vi bör
ifrågasätta reglerna om namnpublicering, och faktapublicering. Varför ska (några
av) medierna vara moraliska förebilder när vi ändå kan få informationen de
undanhåller på fem minuter? MEN, jag är en stark förespråkare för att man är oskyldig
till man är dömd och det är där jag tycker att media verkligen ska ta sitt
ansvar och tydligt påpeka att misstänkt inte innebär skyldig. Om man får in det
som rutin så kan viss namnpublicering inte skada lika mycket, anser jag.
Hade jag varit ansvarig utgivare i fallet med misstänkt
hatbrott så hade jag valt att vänta med att publicera paralleller och intressen
och hypotetiska samband oavsett hur tydliga de är. För första rubriken under ”publicitetsregler”
i ”spelregler för press, radio och TV” konstaterar tydligt ”Ge korrekta nyheter”.
En hypotes är inte korrekt om det inte framgår att det är en hypotes. Sen
tycker jag att första punkten under rubriken är tvetydig. ”1. Massmediernas roll
i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och
allsidig nyhetsförmedling”.
Vad innebär ”allsidig”? Det inbjuder till fri tolkning och
det är aldrig något positivt. Det behövs tydligare regler med exempel för att
slippa missförstånd och upprördhet. Någon bör sätta ner foten och säga var
gränsen går. När det gäller religion och etnicitet så bör det enbart publiceras
om det har med saken att göra, anser jag. Den som avgör det borde vara
brottsutredaren och kanske borde man skapa tydliga regler och band mellan
medierna och polisen. Behöver man säga att någon är muslim om man lika gärna
kan säga religiös? Om det finns ett starkt samband mellan religiös blogg och
mord på homosexuell man, då skulle det väl kunna tänkas vara okej att nämna
det, om det är ett STARKT samband. Att citera från bloggen däremot är däremot
fel eftersom, precis som man nämner i radioprogrammet, kan leda till en
identifikation av någon som ännu inte är dömd för brottet.
I Uppsala tröttnade en grupp på att våldtäktsmän inte fick
tillräckligt hårda straff (tolkningsfråga) och bestämde sig för att tapetsera
stan med bild, personnummer samt brottsbeskrivning och straff på flera dömda. http://blol.me/35888 . I en intervju med UNT
hotade gruppen med att hänga ut flera till dess att straffen blir strängare. http://www.unt.se/uppsala/domd-valdtaktsman-hangs-ut-1650536.aspx
. Men var går gränsen mellan att hänga ut någon och att upplysa samhället med
ett exempel på hur rättsystemet fungerar idag? Vilket väger tyngst?
För några år sedan dog en flicka från mina hemtrakter (min
väns vän) i en brand i Paris. I Sverige nämndes det i många tidningar lite
kort, och det enda man fick veta var ålder, kön och hemort och att denne person dött i en brand i Paris.
I de franska tidningarna fick man veta hur man tror att branden började, hur de
antagligen hade reagerat, hur de hade dött när de hoppade från fjärde våningen
och landat på stengatan utanför, namn, ålder, vad de pluggade och på vilken
skola, från vilka länder de kom från. I Sverige är det emot de pressetiska
reglerna att publicera artiklar så som i Frankrike av hänsyn till den dödes
anhöriga. Ska vi vara helt ärliga, om man förlorar sitt barn i en tragisk
olycka så har jag svårt att se att en artikel med publicerat namn skulle göra situationen
värre för familjen och man slipper allmänhetens spekulationer.
Men om brottsoffret är våldtaget, är det okej att publicera
namn då? Nej. Aldrig. Att bli våldtagen är en av de värsta kränkningarna som
finns, och ett offer till en våldtäkt ska slippa allt vad medier heter. Att
försöka fortsätta leva och att alla i ens närhet, på orten man bor, i skolan,
vet… Det ska ingen behöva vara med om. Där tycker jag att gränsdragningen för
publicering av uppgifter borde grundas på sunt förnuft och inte ”allsidig
nyhetsförmedling”.
Anna Lindholm
