Blogg D

I den här sista blogguppgiften har vi fått i uppgift att reflektera kring relationen mellan det vi kallar gammelmedierna och de sociala medierna. Jag tänker därför inleda inlägget med att definiera skillnaden mellan dessa.

Gammelmedierna är det som vi ofta ser som traditionell media, i pappersform eller från den elektroniska tidsåldern med radio och TV.

Sociala medier är medier som erbjuder tvåvägskommunikation men främst definieras sociala nätverk såsom Facebook, Twitter och bloggar.

Enligt mig så är det inte lika svart och vitt längre i och med tidningarnas webbversioner och deras knep att väva in Facebook till kommenteringar. Ta Aftonbladet som exempel. För att få kommentera deras artiklar och reportage måste du logga in på din Facebook, men allt är väl förberett så att kakorna ser till att din bild redan finns där vid den tomma kommenteringsrutan. Vilka är nackdelarna med detta och vilka är fördelarna? Fördelarna är att anonyma kommenteringar utan karaktär som hetsar mot folkgrupp eller bryter mot lagar troligtvis minskar eftersom det finns ett namn och en bild som knyter avsändaren till åsikten. Men den själva tekniska funktionen, kan den ställa till problem?

Nyligen uppmärksammades just den generationsklyfta som uppstår med denna nya tvåvägskommunikation på nättidningarna. http://ajour.se/bilden-som-pekar-ut-generationsklyftan-pa-natet/ Lars-Henrik, en äldre herre, blir upprörd över att han helt plötsligt visas på alla Aftonbladets sidor och ber om och om igen om att de ska ta bort honom från tidningen. Detta om något påpekar nättidningarnas gråzon. Många, kanske de flesta, ser trots allt nättidningarna som en traditionell media, som en tidning, fast på nätet. Vilket det är. Men med nya möjligheter. Så varför har man denna tvåvägskommunikation på en nättidning. Behövs det om journalistikens främsta riktlinje är att publicera sanning till allmänhetens nytta? Om det är objektivt, varför behövs en replik?

En av de riktlinjer som finns i Elements of journalism är att journalistiken ”must provice a forum for public criticism and compromise”. Kanske har den tekniska utvecklingen tagit detta till en ny nivå?

Denna utveckling innebär att medborgarna både kan ta del av nyheter men samtidigt ger en möjlighet att ifrågasätta journalistens arbete. Skapar det större krav på journalisten eller kan det bli så att journalisten börjar ifrågasätta sig själv och därmed inte orkar lägga ner det som krävs för en objektiv sanning, eftersom journalisten ändå kommer bli ifrågasatt?

Man likställer ofta idag bloggare med journalister. Antingen tycker man att bloggare är oseriösa subjektiva individer som driver en egen agenda. Med andra ord propaganda. Medans andra menar på att bloggare och även forumdeltagare (ex. Flashback) gör ett bättre jobb än journalister i sitt nystande. Problematiken som uppstår är att det inte kan anses vara journalistik då i många fall uppfyller de inte de riktlinjer och krav som ställs på journalisten.

I Elements of journalism fastslås tio punkter för vad som kännetecknar god journalistik:
Journalism's first obligation is to the truth. 
Its first loyalty is to citizens. 
Its essence is a discipline of verification. 
Its practitioners must maintain an independence from those they cover. 
It must serve as an independent monitor of power. 
It must provide a forum for public criticism and compromise. 
It must strive to make the significant interesting and relevant. 
It must keep the news comprehensive and proportional. 
Its practitioners must be allowed to exercise their personal conscience. 

Citizens, too, have rights and responsibilities when it comes to the news.

De skillnader jag anser när det kommer till bloggare/forumdeltagare och journalister är att journalister har högre krav på sanning, objektivitet och relevans. Dessutom står journalisten och ansvarig utgivare ansvariga för det som publiceras. Det finns ett namn och kontaktuppgifter. Men på forum och bloggar finns möjligheten att vara anonym och att man kan hitta på vad som helst utan att särskilt mycket händer. Detta ställer därför betydligt högre krav på medborgarna att vara källkritiska. Vad är sanning? Journalisten har även krav på sig att skydda den som måste skyddas. Ingen ska hängas ut i omödan eller förens denne är dömd av domstol i brottsfall.

I  Elements of journalism  påpekas att ”Every generation creates it’s own journalists”.

Ett bra exempel på detta är att Flashbacks användare ofta stoltserar med att de löser brott före polisen. Och när de har löst sina brott så har de dessutom hunnit döma en hel del individer på vägen, innan domstolen ens har dömt en ansvarig. Det handlar om en bred utsträckning av collateral damage. Exempelvis kan vi ta det pågående fallet med den kidnappade 25-åringen i Uppsala. Inte nog med att användarna på Flashback hänger ut privata uppgifter och skvaller om den kidnappade och brottsförövarna, man har även valt att föra en form av Flashbacksrättegång på den kidnappades inneboende som inte ens har med fallet att göra. Var går gränsen för sanning och för mycket sanning? Då bör inte förglömmas att ”anyone can be a journalist. Not everyone is”.

I Elements of journalism tar man även upp faktumet att en gränsfallsnyhet ibland väljs att inte publiceras av en tidning men då kan de räkna med att den kommer publiceras av en annan. Kanske är det så att detta har blivit ännu viktigare idag i Sverige i och med Flashback. Vem ska publicera först, den seriösa journalisten eller fritidsdetektiven? Skapar detta stress hos journalistkåren som gör att en och annan nyhet slinker igenom utan att ha en verifierad sanning? Tar man större chanser med journalistiken?

Man lyfter även frågan om anonyma källor där New york times kräver av sina reportrar och redaktörer att de ska ställa två frågor till sig själva.

1.    "  How much knowledge does the anonymous source have of the event?

2.      What, if any, motive might the source have for misleading us, gildring the lily, or hiding important facts that might alter our impression of the information?"

Jag anser att det är précis lika viktigt att se till att medborgarna ställer sig samma frågor då de väljer att förlita sig på forumkällor och bloggar före de yrkesverksammas version. ”Citizens have rights, but also responsibilities when it comes to news”.

En annan fråga man kan ställa sig är ändå hur väl tidningarna följer de riktlinjer de har. Om man ser till sensationsjournalistiken så liknar den tyvärr mer forumdiskussioner än rena nyhetsartiklar. Alltså snarare mer skvaller än nyhet. Detta på grund av att journalisterna tillåter sig att spekulera snarare än att de söker efter den definitiva sanningen. Detta kommer troligtvis bestå så länge tidningarna jagar efter höga lösnummersiffror. Sen kan man även fråga sig varför det blev så från början? Är det på grund av konkurrensen? Finns det för många tidningar och för många journalister? Var det enklare att få till bra journalistik när bara några få tävlade om att fånga läsarna.

Sverige är ett demokratiskt samhälle. Ett VÄLDIGT demokratiskt samhälle. ”The more democratic the society, the more news and information it tends to have”. Det är tack vare demokratin som yttrandefriheten knappt finner gränser. Och media lyfter mer än gärna frågan om demokrati när någon individ lyfter den, t.ex. Vilks konst. Men det måste hända något för att en diskussion skall uppstå, det är min tolkning. Men samtidigt så låter den här demokratiska yttrandefriheten i Sverige hobbydetektiver på diverse forum ta över journalisternas jobb och anonymt döma människor på förhand offentligt. Är det okej? Är det värt det?

Blogg C - Flickan och skulden

Flickan och skulden

I Flickan och skulden lyfter Katarina Wennstam det ständigt obehagliga ämnet våldtäkt. När boken inleds ger den sken av att vara skönlitterär med en prosaisk stilistik berättar hon om flickan Jonna som vi kommer att få följa från våldtäkt till rätten. Men det är bara Jonnas historia som på några sidor inleder de fem delarna boken är uppdelad i. Efter Jonnas kapitel lyfter Wennstram olika rättsfall och omständigheter samt fakta kring ”våldtäkt”. De exempelfall Wennstam valt är oftast gruppvåldtäkt och majoriteten av fallen har förövare som är andra generationens invandrare. Hon uttrycker även tydligt att hon själv blev förvånad när en gruppvåldtäkt utfördes av svenska män. Således lämnar Wennstam ut sig och sina fördomar, med en troliga avsikt att få läsaren att förstå att fördomarna är vitt spridda i samhället och att det är just fördomar som är problemet.

Den journalistiska aspekten

Alla fall som tas upp i boken och som har tagits upp i rätten hänvisar till domar. De utredningar som Wennstam talar om i boken redovisas också, snyggt och prydligt längst bak i boken. De berättelser om kvinnor som inte anmält går inte att redovisa utan man får förlita sig på den muntliga källan. Men berättelsen om Jonna som inleder varje del av boken, är den sann? Det finns inga hänvisningar, när jag söker på internet får jag inte några träffar mer än trådar på Flashback där någon hänvisar till en nazist som antagligen har läst Flickan och skulden och blandat ihop ”Jonna” med offret i Rissne som gruppvåldtogs i ett garage nära tunnelbanestationen. Om Jonna är fiktiv, varför har då Wennstam valt att blanda fiktion med verklighet? Gör det något att just Jonna inte finns, då hennes upplevelse inte är helt orealistiskt? Kan en flicka bli drogad på GHB på en fest? Ja. Kan en flicka därefter bli våldtagen? Ja. Är det helt otroligt att det någon gång hänt? Nej. Det prosaiska greppet med Jonna är lättare att ta till sig än uppraddade rapporter och när Wennstam lägger fakta på fakta och exempel på exempel så mår man illa. Det blir tungt att läsa. Jonnas berättelse visar hur det kan vara och blir som ett exempel på hur en våldtagen tjej kan gå till väga.

Alla de kvinnor som presenteras i boken, ALLA, har enbart en sak gemensam: våldtäkt. Och genom skillnaderna mellan fallen får man svart på vitt hur brett och krångligt det juridiska begreppet ”våldtäkt” är. Dessutom får alla våldtagna kvinnor en chans att känna igen sig i någon, en chans att inte känna sig lika ensam och individualiserad. För man är inte ensam.

Från känslor till tankar och juridik

I boken lyfts offer och förövares känslor fram, likaså ungas tankar om vart gränsen går för våldtäkt och de skrämmande åsikterna att ” jaha, var hon klädd så? Ja, då får hon ju skylla sig själv lite” från såväl killar som tjejer på högstadiet och gymnasiet. Hur tjejen nästan alltid får skulden såvida det inte är en överfallsvåldtäkt på en nykter, väl påklädd kvinna.

Hur dessa tankegångar som cirkulerar i samhället, där kvinnan skuldbeläggs för det hon fallit offer för, förs vidare in i rättssalen där hon utsätts för ”den andre våldtäkten”.

Boken blir en enda välstrukturerad röra. För att minnas allt, vilket man vill, så måste man anteckna. Man vill minnas vad som exakt, enligt lagen, är en våldtäkt. Man vill förstå. Genom Wennstams nystande i rättshaveri och svek från advokater och poliser ges boken en starkt grävande klang. Flera gånger träder Wennstam själv fram i boken och uttrycker det hon anser att vi bör förstå, vilket går isär för mig. För journalistik skall främst vara objektiv, även om det måste vara svårt att kunna hålla sig objektiv till ett ämne där man så uppenbart måste subjektivt ställa sig på en sida för att inte framstå som en idiot. Vem vill läsa en bok om våldtäkt där man faktiskt anser att det är offrets fel? Det Wennstam gör är att till viss del använda ”New Journalism”. Men hennes bok är för mig alldeles för dokumentär för att framstå fiktiv. Det är tydligt för mig vad som är sant och vad som är falskt, till skillnad från Liza Marklunds Gömda där boken utgavs fiktiv men där författaren själv påstod att allt är sant. Vilket det inte var. I Flickan och skulden kan jag själv se över domen och få bekräftat att det är sant. Bevisen finns där, och det gillar jag. Jag vill inte bli lurad, men kanske är det för att jag är akademiker och ständigt söker sanning samt är för nyfiken för mitt eget bästa.

Men var är killarna?

Wennstam täcker allt. Nästan. För visst glömmer hon en aspekt. Var är alla våldtagna män? Varför förtjänar inte dem att uppmärksammas också? För vi vet att dem finns. Jag är besviken på att det inte finns en enda utsatt kille, men visst, titeln är Flickan och skulden, inte pojken och skulden. Vad vinner Wennstam på att ignorera det andra könet som offer? För mig framgår det tydligt att även om exempel på hur kvinnorna känns starkare efter att deras förövare fått fängelse, och hur starka de är vid vissa tillfällen, så framställs de ändå som offer, inte bara för våldtäkt, utan just för att de är kvinnor. Hela boken andas att kvinnor är offer i samhället. Att ge ett exempel på en man som offer hade kunnat sätta hela uppfattningen på spel. Hade vi inte sympatiserat lika mycket med kvinnorna då? De som behöver sympatin mest! Eller? Jag är kluven. Men jag gillar lika. Jag hade behövt en man som exempel, för rättvisans skull. 

Blogg B - pressetik

När det kommer till nyheter som berör brott så brukar jag som privatperson först introduceras till brottet på Dagens Nyheter eftersom det är för mig den seriösa dagstidning som jag väljer att läsa för att få en överblick. Säg att det skett ett yxmord (som inte sker alltför ofta), DN skriver en artikel som respekterar pressens spelregler och jag blir nyfiken så går jag därefter till Aftonbladet och ser vad de har skrivit, eftersom de oftast har mer detaljinformation eller ledtrådar. Men vill jag veta allt så går jag till Flashback. På Flashback kan man få en vidare bild av både misstänkt gärningsman och brottsoffer. Det kommer inte vara svårt att få reda på vilken krets de rör sig i, hur de är som personer, etc. Vilket gör att jag kan skapa mig en bättre bild av vad man normalt läser ”19-åringen”. Just problematiken med internet och duktiga privatpersoner som gör research och som gärna anförtror offentligheten deras uppfattningar när de vet vem brottsmisstänkte/offer är gör att namnpublicering sker oftast samma dag på internet som pseudonymer publiceras i media. Media ligger därför efter. Just detta gör att jag tycker vi bör ifrågasätta reglerna om namnpublicering, och faktapublicering. Varför ska (några av) medierna vara moraliska förebilder när vi ändå kan få informationen de undanhåller på fem minuter? MEN, jag är en stark förespråkare för att man är oskyldig till man är dömd och det är där jag tycker att media verkligen ska ta sitt ansvar och tydligt påpeka att misstänkt inte innebär skyldig. Om man får in det som rutin så kan viss namnpublicering inte skada lika mycket, anser jag.

Hade jag varit ansvarig utgivare i fallet med misstänkt hatbrott så hade jag valt att vänta med att publicera paralleller och intressen och hypotetiska samband oavsett hur tydliga de är. För första rubriken under ”publicitetsregler” i ”spelregler för press, radio och TV” konstaterar tydligt ”Ge korrekta nyheter”. En hypotes är inte korrekt om det inte framgår att det är en hypotes. Sen tycker jag att första punkten under rubriken är tvetydig. ”1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling”.

Vad innebär ”allsidig”? Det inbjuder till fri tolkning och det är aldrig något positivt. Det behövs tydligare regler med exempel för att slippa missförstånd och upprördhet. Någon bör sätta ner foten och säga var gränsen går. När det gäller religion och etnicitet så bör det enbart publiceras om det har med saken att göra, anser jag. Den som avgör det borde vara brottsutredaren och kanske borde man skapa tydliga regler och band mellan medierna och polisen. Behöver man säga att någon är muslim om man lika gärna kan säga religiös? Om det finns ett starkt samband mellan religiös blogg och mord på homosexuell man, då skulle det väl kunna tänkas vara okej att nämna det, om det är ett STARKT samband. Att citera från bloggen däremot är däremot fel eftersom, precis som man nämner i radioprogrammet, kan leda till en identifikation av någon som ännu inte är dömd för brottet.

I Uppsala tröttnade en grupp på att våldtäktsmän inte fick tillräckligt hårda straff (tolkningsfråga) och bestämde sig för att tapetsera stan med bild, personnummer samt brottsbeskrivning och straff på flera dömda. http://blol.me/35888 . I en intervju med UNT hotade gruppen med att hänga ut flera till dess att straffen blir strängare. http://www.unt.se/uppsala/domd-valdtaktsman-hangs-ut-1650536.aspx . Men var går gränsen mellan att hänga ut någon och att upplysa samhället med ett exempel på hur rättsystemet fungerar idag? Vilket väger tyngst?

För några år sedan dog en flicka från mina hemtrakter (min väns vän) i en brand i Paris. I Sverige nämndes det i många tidningar lite kort, och det enda man fick veta var ålder, kön och hemort och att denne person dött i en brand i Paris. I de franska tidningarna fick man veta hur man tror att branden började, hur de antagligen hade reagerat, hur de hade dött när de hoppade från fjärde våningen och landat på stengatan utanför, namn, ålder, vad de pluggade och på vilken skola, från vilka länder de kom från. I Sverige är det emot de pressetiska reglerna att publicera artiklar så som i Frankrike av hänsyn till den dödes anhöriga. Ska vi vara helt ärliga, om man förlorar sitt barn i en tragisk olycka så har jag svårt att se att en artikel med publicerat namn skulle göra situationen värre för familjen och man slipper allmänhetens spekulationer.

Men om brottsoffret är våldtaget, är det okej att publicera namn då? Nej. Aldrig. Att bli våldtagen är en av de värsta kränkningarna som finns, och ett offer till en våldtäkt ska slippa allt vad medier heter. Att försöka fortsätta leva och att alla i ens närhet, på orten man bor, i skolan, vet… Det ska ingen behöva vara med om. Där tycker jag att gränsdragningen för publicering av uppgifter borde grundas på sunt förnuft och inte ”allsidig nyhetsförmedling”.

Anna Lindholm

Nyhetsbevakning vecka 7 - Blogg A

Två ämnen som tog stor plats i media under vecka 7 var Whitney Houstons död (död i slutet av vecka 6) och Alla hjärtans dag under tisdagen.

Whitney Houstons död
Det räcker inte med att publicera maffiga artiklar under söndagen om att Whitney Houston är död. DN.se har varje dag sedan dess publicerat flertalet artiklar som relaterar till henne död. Senast idag publicerade man artiklar om att hennes begravning kommer sändas på svensk TV. Så varför får Whitney Houstons död så stort medialt utrymme? Bengt Johansson pekar på att urvalet styrs av ekonomi och medielogik i sin avhandling "Vid nyhetsdesken". Kommersialiseringen bidrar till att det styrfältet som handlar om vad publiken vill ha kommer mer och mer i fokus. De olika tidningar, nyhetsprogram etc. konkurrerar och i kombination med den ökande kommersialiseringen så ökar rapportering om det som är intressant för den breda publiken. Whitney Houstons död är en nyhet som är intressant för den breda publiken. Med sina många hitlåtar och långa karriär har många generationer stiftat bekantskap med hennes liv och karriär som såväl sångerska som skådespelerska. I det sociala mediet Facebook har en del upprörts över mediebevakningens omfång och bland annat har en bild på Whitney Houston och svältande barn med texten "one dies, million cries. Million die, no one cries" (se ovan) spridits. Man kan relatera det till medierna. Varför får en känd artist så mycket mer medialt utrymme än svält och fattigdom? Finns det inget att rapportera när det kommer till misär? ne.se definierar "nyhet" som "offentliggjort meddelande om något betydelsefullt som tidigare varit okänt". Visst är Whitneys död något nytt och tidigare okänt", svälten är inte det. Men det måste ju ändå finnas något mer av nyhetsvärde än bara faktumet att barnen svälter ihjäl i andra länder. Då spelar troligtvis ekonomin in till viss del. Det är troligtvis dyrare att bevaka händelserna i Afrika än i USA. Dels är det mer främmande (även om vi är medvetna om det). Whitney känns närmre än svältande barn. Dessutom är hon en "elitperson". I "reporter - en grundbok i journalistik" rangordnar Häger de faktorer som är viktigast för nyhetsurvalet.
Det börjar med 1. vikt (det som är utav vikt för läsarna och vad som säljer)
2. icke-normalt (t.ex. självmordsbombaren i Stockholm)
3. Närhet (tid, rum och kultur. T.ex. att det handlar om någon där du kommer ifrån, eller något från en liknande kultur).
4. konflikt (någon vägrar något, t.ex. Juholt vägrar erkänna skuld).
5. elitperson (t.ex. Whitney Houston, kronprinsessan, skådespelare etc.).
6. lättbegripligt (Hägers exempel: "en  nyhet om att Skansens personal ätit upp några björnungar de inte haft plats för kan ge större rubriker än Sveriges anslutning till Lissabonfördraget").
7. nytt (Whitney är död)
Självklart finns det annat som spelar in, men när man ser den här uppställning kan man enkelt relatera till vad man brukar läsa i tidningarna. Whitney i det här fallet kan placeras in i vikt (för den breda publiken), närhet (USA är mer nära än Afrika), elitperson, lättbegrepligt (hon är död, hennes begravning ska sändas på svensk TV etc.), nytt (nya vinklar i varje artikel eller ny information som en form av fortsättning). I tisdags publicerade Aftonbladet bilder från hotellrummet där hon dog, något som funkar i linje med vad Aftonbladet brukar kunna publicera, men i DN skulle bilderna inte publiceras då det är lite för mycket skvaller och mindre nyhet. Jag skulle kalla det ovärdigt.

Alla hjärtans dag
Alla hjärtans dag är den 14 februari varje år, och varje år ska det vara ett himla tjat om just denna dag. När jag slog på TV:n på morgonen så fick jag direkt reda på att de skulle berätta vad den populära presenten gelehjärtan faktiskt är gjorda av (slaktrester och löss). DN har en artikel om att rosornas pris stiger med 300% den 14 februari och två sidor med hälsningar från läsare till deras partners. GP har också hälsningar med även reportage om långa äktenskap. De har även varit ute på stan och frågat hur folk ska fira och ett par har svarat att de har stått ut med varandra i 52 år och det ska firas med extra gott fika. Utrymmet i media för just detta kommersiella jippo är oförskämt stort och jag undrar vilka nyheter de har strukit för att få plats med två sidor hälsningar i stil med "mjau mjau älskar brum". Men jag erkänner, den breda publiken ser en vikt i det. Det finns en närhet i tid (det är idag), rum (det är här, i ditt liv) och kultur (och vi firar det hyfsat entusiastiskt i vår kultur, alternativt mår piss över att vi är ensamma. I alla fall förväntas det vara så). Det är lättbegripligt. Jag stötte inte på några artiklar eller inslag om hur kända personer skulle fira alla hjärtans dag, kanske hade de tillräckligt med material. Sen är det lättbegripligt eftersom vi vet vad det är för dag och vad som förväntas av oss.

Unt.se
När jag kikat på unt.se varje dag har jag noterat att allt på första sidan handlar om Uppsala, vilket i sig kanske inte är konstigt, men alla utlandsnyheter är korta artiklar från TT. I förra veckan var jag med en annan kurs på studiebesök på unt:s kulturredaktion där de stolt sa att deras utlandsbevakning var precis lika bra som de stora Stockholmstidningarna SVD och DN. Kaxigt, speciellt när deras hemsida i så fall inte håller samma mått som de påstår att deras papperstidning gör. De nationella nyheter som rapporteras är t.ex. att SJ överväger att avskaffa möjligheten att köpa tågbiljett ombord på tågen. Varför just den nyheten publiceras på unt.se är för att Uppsala förutom att vara en studentstad är en pendlarstad. unt.se har extrema problem med att nå de läsare de vill ha, studenterna. Studenterna utgör en stor procent (har inte den i huvudet) av befolkning vilket syns extremt väl på sommaren. Självfallet vill unt nå studenterna som främst ser sig som temporära invånare i staden och välja UNT före DN och SVD. Men ändå vet jag att deras studentbevakning är bristfällig och att deras intresse för t.ex. studentkåren är sval. UNT, även om de inte erkänner det, lägger främst fokus på lokalbevakning. Ändå har det inte kommit upp en enda artikel på unt.se om landstingsfullmäktige i onsdags. Varför kan man undra. En liten pojke som hittar en hund i en skog är mer lättillgängligt än frågan om homosexuellas möjlighet att få ge blod vid Akademiska sjukhuset.

Anna Lindholm 17/2 2012